Modellmåleriblogg 2016 04 02-03 marica

kroki-2016-04-02-03_170431Vi är åtta som målar. Ute är det strålande sol och friskt. Det är en underbar vårdag. Det naturliga ljuset faller över modellen medan hon håller en lång ställning. Korta pauser emellan.
Mitt medel för att hitta det ”sanna” intrycket och uttrycket utanför sinnets kalkylerande beräkningar och minnets labyrinter, att måla det jag ser, direkt – inte det jag vet – leder mig idag likväl som andra dagar. En snabb skiss av en modell – en kroki sätter jag ganska precis idag. Proportioner hamnar rätt. Jag är rätt säker.
Det är roligt att få längre tid på sig, undersöka färgerna det skarpa vårljuset skapar på huden. Ja, jag målar modellen i första hand och inte modellens relation till rummet. Hennes tid är alltför värdefull för att jag ska vilja koncentrera mig på något annat.
Modellen rör på sig. Efter varje gång är ställningen lite annorlunda. Handen något längre fram, vinkeln i höften lite annorlunda. Huvudet, nackens hållning något förändrad. Ljuset rör sig, färgfläckarna vandrar och förändrar sig. Det är intressant. Jag är nöjd med det jag gör, jag tycker jag kommer någon vart.
Efter dagen packar jag ihop. När jag kommer hem plockar jag upp dagens skisser och målningar.

kroki-2016-04-02-03_170513-torrpastell Vilken katastrof!
Så totalt fel proportioner! Hur kan jag ha missat det?
Men så inser jag det uppenbara, jag målar direkt det jag ser i ögonblicket, ljus- och färgfläckars form och relation till varandra utan beräkning eller tillrättaläggande. De hamnar nog ”rätt” i ögonblicket. Men allteftersom modellen rör på sig så förändrar sig fläckarna – och det har jag inte korrigerat – ja, ibland har jag gjort det – det har ju faktiskt varit en av dagens utmaningar, när jag tänker efter.
Men eftersom jag strävar efter att släppa min konstruerade bild av modellen som form, den form jag ”vet” att hon har, så blir också resultatet av dagens arbete en modell som inte hänger ihop. En bild som är förvrängd eller rättare sagt, sammansatt av flera olika bilder.
Jag är så besviken!
Det visar att jag behöver den ”konstruerade idén ”av modellens form för att samla ihop ögonblicken jag fångat under dagen.
Nu i efterhand, så ser jag att det ligger stora möjligheter i det.

Trots allt, behöver jag kanske inte vara så besviken.
Marica

Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *