krokiblogg 2019 11 09 marica

Vi är 25 tecknare, i den lilla lokalen som ändå är det största av rummen här, på Art of Mine, uppe vid Gruvan. I pausen är stämningen hög, ”rena partyt” som A. sade. Det känns bra, ger en riktig kick. Kontrasten mot den totala tystnaden under tecknandet är markant. Men tystnaden är det enda som skiljer. Koncentrationen, närvaron och energin är lika påtaglig.

Ute är det snö. Årets första snö. Den sista tecknaren hade kämpat sig igenom snön på cykel hit, en annan hade legat bakom saltbilen i 30 km i timmen. Värmemannen, tecknaren med värmefläkten till modellen kom i sista minuten.

Ljuset är fint i den här lokalen, kommer från tre håll. Om det är något med ljuset som riktar mitt fokus mot just där modellen tar mark, även subtila schatteringar av kolets gråhet för att forma modellen… Kan det bero på att jag sitter på en annan plats idag och får en lite annan vinkel? Yogamattans mönster framträder – jag tänker på den men har inte en tanke på att återge den… kanske att det kunde tillfört till något till anslutningen?

Under eftersnack på fiket Bagarstugan som ligger intill. Vi pratar bland annat om att visa och sälja bilder. Möjligheterna med tryck och digitala medier.

Jag har nog kommit fram till att göra som Lars Lerin, behålla bilderna och sälja tryck, reproduktioner. En del konst ska visas, inte ägas och låsas in. Ja, inte för att jag vill påstå att mina bilder är så viktiga för andra. Men det finns viktiga bilder! De bör turnera och visas upp. När det gäller min önskan att behålla originalen så handlar det snarare om det KMH berättade om Hilma af Klimt. Hon ville hålla ihop sina kollektioner och inte sälja av delar av dem och sprida dem åt alla håll, det kan jag verkligen känna med. När jag målar så målar jag ofta i teman, bearbetar något på olika sätt och då ger bilderna något av sin betydelse till de andra bilderna.

Samtidigt har jag inget emot att välja bilder för att ”matcha” inredning. Ett hem, är en förlängning av en människa och det är viktigt vilka former och färger man omger sig med. En vacker bild behöver inte vara oviktig eller inte hålla konstnärlig kvalitet. Att lyfta skönheten i vår värld som omger oss är enligt min mening bilder som väcker frågor eller hänfördhet inför vårt levande och kanske kan man säga att de på så sätt handlar om existentiella frågor? Det där med vikten av att omge sig med ”rätt” färger och former, har (återigen) att göra med det där om ”man egentligen kan ljuga”. Det där om ångesten inför ett vitt papper, att det är så viktigt att det blir ”rätt” och att identiteten visst, om inte sitter, så i alla fall visar sig genom kläderna. Ja, det där med hur viktigt det är att vara ”rätt klädd” för att känna sig bekväm och hemma.

(Trodde jag skrivit ut min fundering om det här med om det egentligen går att ljuga, men det verkar inte så – får väl göra det.)

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.