krokiblogg 2017 02 25

Vi var 26 tecknare på krokin idag. Bra!
Ja, idag liksom förra gången hade jag svårt att koncentrera mig. Jag satte mig längst fram och då podiet modellen står på är rätt högt såg jag henne lite underifrån. Efter några krokier kändes det inte riktigt bra och tänkte att jag ska flytta mig längre upp efter pausen.
Men rätt var det var stod hon väldigt bestämt som en matador. Ah! Nu sitter jag helt perfekt för att fånga blicken, händerna, hållningen – lite underifrån, det förstärker uttrycket. Så långt som till hållningen kom jag inte, jag fastnade någonstans bland fingrarna.
Vad håller jag på med egentligen, gör jag det inte onödigt svårt genom att sitta nära modellen när jag försöker rita smått och få plats med henne på pappret? Också en anledning att flytta längre bort – men, utmaningen blir mindre och någonstans tar det emot. Jag har plockat fram stompen, försöker modellera fram ansiktet bättre så att ögonhålorna inte bara blir två svarta hål.  Det var en kommentar A. och inte bara hon, fällt någon gång. Kanske något de lärt sig under sin konstutbildning? Men lägger man bara ljusfläckarna rätt så behöver det inte upplevas så, tycker jag, – men det är rätt svårt, minsta lilla millimeter, minsta lilla ljusskiftning fel och bilden blir obegriplig.

Ofta är ansiktet mycket förenklat eller inte alls med, inte bara för mig i mina teckningar. Det gäller att få till balansen mellan ansiktets och kroppens detaljrikedom. Ett överarbetat ansikte hoppar ur från kroppen och vice versa.
Modellerar jag ansiktet så modellerar jag kroppen också. … och så är det där med att huvudet lätt blir för stort, det hänger ihop med det där med balansen mellan detaljeringsnivån. Det är lätt att ansiktet tar över intresset. Marica

Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *