Höstens första tecknarträff på Dalarnas museum. Vi är drygt femton personer. Jag glömde räkna exakt hur många vi var.
Inspirerad av Linus förmåga att teckna smått, precist och med modellens ställningar ihopkomponerade på intressanta sätt, försöker jag. Jag har alltid haft en tendens att hamna utanför pappret med modellen hur stort pappret än är.
Den i mitt tycke alltför torra vita pennan passar nu bra. Behovet att täcka stora ytor snabbt är borta och en vass (ja, vassare än en mjuk pastellkrita i alla fall) spets gör det möjligt att få en viss precision.
Marica
Lämna ett svar