SUPERPREMIÄR! 15 tecknare kom!
Ja, i Smedjebacken! Äntligen har alla de, för de är några stycken som då och då letat sig upp till Falun, nu fått närmare till teckningen!
Lite kort varsel, eftersom det blev klart med lokalen för bara ett par veckor sedan, men kulturstrategen som håller i tåtarna har annonserat flitigt, så det kom 15 tecknare! … trots stor konkurrens från konserter, loppisar och ja, allt som nu ska hinnas med innan vintern drar in.
Dessutom var det ingen av våra beprövade modeller som kunde stå just 17 september. Så, inte bara höstpremiär på ny plats och ny tid, dessutom ny modell med kort varsel.
Med erfarenhet av att stå modell och … visar det sig, lyhörd, tillmötesgående och charmig.
Vi kom fram till biblioteket och hittar lätt helt rätt till Ahlbäckssalen där vi ska vara. En lokal på ca 8×8 meter, med plant golv i våg och möjlighet till att både sitta och stå runt modellen samt med nåbara och styrbara spotar för ljussättning. Verkligen mycket bra! Dessutom ett stort fönster för dagsljus utan insyn som för dagens teckningstillfälle dock är mörklagt. Mycket och ensidigt dagsljus kanske hade blivit ett för platt ljus på modellen? Nästa gång får jag se till att komma tidigare och testa det. Vår kulturstrateg och tillika krokivärd har ordnat det väl för oss!
Det blev tyvärr stressigt när vi kom fram även om vi var där tjugo i två, tjugo minuter innan vi börjar. Väggklockan kom upp med hjälp av en av tecknarna, den som vi så att säga går efter. Att den gick lite före lade jag inte märke till förrän efteråt, fullt upptagen som jag var med att plocka fram och breda ut det mjuka underlaget, pall och tyger. Staven hade jag inte fått med mig.
Så tittade jag på väggklockan och plötsligt krympte tiden med ca 10 minuter, den var redan kvart över två, salen var full av tecknare, vi var inte riktigt i ordning, modellen var inte tillbaka från att ha bytt om än och alltså en kvart försenade … trodde jag. Egentligen var det bara knappt 5 minuter, ja kanske inte ens det. Men försenade var vi. Det var inte bra.
Vi hann inte prova fram ljussättningen ordentligt, vilket vi i och för sig justerade något i pausen. Men krokiaffischer för att sprida vidare kom inte fram, inte heller de där små kontaktkorten till oss som samordnar krokin … och introduktionen gjordes i all hast.
Nåväl, det är mer än dags att börja och nu är modellen tillbaka och döm om min förvåning – i åtsittande trikåer!
Vad är det här, har hon tänkt stå i trikåerna? Som om det inte är nog med att vi är försenade. Men hon börjar ta av sig dem och jag blir lättad, men nej, inte allt. Jag börjar undra om hon verkligen har stått modell förut. (klädd eller oklädd, vad är en bra modell?)
Men, säger inget, jag vill inte att hon ska känna sig obekväm. Det är lika viktigt för henne som för någon annan att känna sig bekväm för att kunna fokusera på det som ska göras, i hennes fall är det att hitta på olika poser och hålla tiden. Vi har två 45-minuters pass framför oss.
Det visar sig att modellen är ovan att hitta på poser och hålla tiderna själv. Det blir inget flyt och koncentrationen uteblir! På plussidan ligger att modellen verkligen försöker, vilket ger energi och stämningen känns god. Jag hade riktigt roligt även om modellens byxlinning skapar sina egna former på kroppen … Jag är ringrostig efter pandemins uppehåll och det är kul att bara ösa på och teckna på.
Hänger jag nu ut en ovan krokimodell och avskräcker henne från att fortsätta? Nej, det hoppas jag att jag inte gör eftersom det bara är vi som var där och tecknade som känner till henne. Det är för dem jag skriver, så att de inte blir avskräckta, tappar förtroendet och inte kommer tillbaka till kroki och modellteckningen mer. Vår nya modells ansträngningar visar hur duktiga våra vana modeller är och att det är bra om nya oprövade modeller får stå i lite mindre sammanhang först, öva lite och lära känna förväntningarna som finns. Vår modell ansträngde sig verkligen och prövade oförskräckt på att testa olika sätt att stå, det tillförde energi – det lovar gott. Det finns inget värre än en uttråkad modell!
Nästa lördag 24 september är vi tillbaka på Dalarnas museum i Falun, då blir det lugnare, jag blir lugnare. … kanske för lugnt?
Hoppas att vi ses där!
Lämna ett svar