Idag kom 17 tecknare till museet. Det är varmt och skönt ute, sommaren har kommit. Idag fastnade jag i modellens ansikte.
Den vita pennan gör det möjligt, att ha rätt stor precision. Första passet höll jag mig till den. Men det är svårt att få till stora ytor snabbt.
Som den här …. dessutom kom jag på att jag börjat för långt åt vänster på pappret, modellens ben och fötter skulle inte få plats. Kanske lurade jag mig på att modellen behövde plats framåt för att kunna krypa vidare..
Så jag började om ….
och då fick fingret hjälpa till att sprida ut det vita lite snabbt.
Inför nästa pass letade jag upp de vita kritorna istället. De kan man lägga med bredsidan på pappret och på så sätt få stora ytor snabbt….
Någon kommenterade ytan ”är det pappret struktur man ser?” Ja, det är det.
Det går förstås att sudda till den med finger eller stomp så att det vita får en finare gradering, så här …
Vi kom att prata om att kunna behålla det levande intrycket. Att det lätt går förlorat under en fortsatt bearbetning av bilden, efteråt. Jag tänker att det beror på att ge den som tittar flera val, att själv forma linjerna, kroppen gränser som en mental föreställning. En föreställning, en tänkt linje som kan fluktuera lite, att det är det som gör att det känns mer levande.
Lämna ett svar