Lite sent för en kommentar men… vid vårens sista krokitillfälle på museet så visades också kläder. Nyutkommen från teckningen så var det modellernas hållningar och uttryck och hur de ibland samspelade och harmonierade med kläderna de bar som jag lade märke till. En modell stack ut genom sin kontrasterande attityd (kroppsliga hållning) gentemot den långa, svalt elegant vita klänning som påminde om en brudklänning eller en klänning för socitetssalonger, vals och festliga ljumma sommarkvällar. Hela hennes hållning skrek – det här är inte jag, det här är inte jag – klänningen bars som ett skal. På så sätt förstärkte de båda varandra. För trots allt, modellen som bar klänningen utstrålade skönhet men en återhållen och hett avståndstagande sådan.
Annars var nog det mest slående intrycket – ungdomlig sårbarhet. Det är modigt att visa upp sig
Lämna ett svar