12 tecknare kom, Marmorflickan står modell och Marica är krokivärd
Vackert väder, den här gången också!
Vernissage och hängning samtidigt när vi kliver in i Rättviks bibliotek och kulturhus. Ingången till krokin är blockerad av inlämningen till utställningen. De makar lite på sig när I.M. pratat med dem. Någon av arrangörerna kommer in och tycker att det var olyckligt att deras vernissage sammanfaller med krokin, hon hade kanske varit med annars – men datumet för öppningen av deras utställning har varit bestämd sedan länge. Men, tänker jag, schemaläggningen ligger inte på någon av oss. Det kanske inte är helt fel att det sammanfaller heller. I pausen går de flesta av tecknarna ut och kikar på hängningen och minglar.
I salen där vi ska vara är det iordningsställt. Podiet är draget något närmare scendelen av rummet den här gången och det kommer att visa sig att belysningen där blir riktigt fin på modellen.
Jag mår inte helt bra idag och är lite vimmelkantig. Jag fortsätter med den tunna tuschlinjen – och glömmer att ha “ett undersökande sätt att föra pennan”. Istället gör jag som jag brukar, försöker sätta den “rätt” på en gång. Efter ett tag byter jag till en penseltuschpenna – då blir jag medveten om att jag slår om till att titta på modellen på ett annat sätt. Valet av penna – avsikten med hur jag vill förmedla min bild av henne påverkas av det.
Modellen står i många korta poser så tiden för att få till de bärande linjerna är kort – men jag förlorar mig många gånger i några tår, händer, hennes håruppsättning och får inte med kroppen och hållningen eller det som egentligen slår mig starkast när jag tittar på henne.
Slutligen gillar jag ju kol – och i några längre poser finns tid att kombinera det med tusch, som måste tecknas först eftersom kolet förstör tuschpennan. Det innebär ett visst mått av planering och risken att förlora det direkta och omedelbara ökar.
Lämna ett svar