krokiblogg 2026 09 26 Rättvik Maricas

13 tecknare, Jan är modell och Marica krokivärd

Vi är fyra i bilen från Falun till Rättvik. Soligt och lite friskt i luften. Väl framme kliver vi in under de föreberedande minutrarna inför vernissagen till öppnandet av Rättviks Höstsalong 2026. Det betyder att en del av tecknarna som brukar vara med på krokin nu är upptagna med att visa och berätta om sina bilder istället.

Inne i krokisalen är podiet iordninggjort, den här gången större, 2x2m som det bör vara och istället för den runda tätluggiga mattan är nu trasmattor utlagda på det. Framförallt står där en infravärmare, så modellen är nöjd. Väggklockan saknas, så jag sätter upp min medhavda.

Stolar är utplacerade i ring runt podiet. I den här salen finns gott om plats, den som vill kan ta med staffli. Det skulle vara skönt att använda det någon gång. Att få ta ut svängarna i tecknandet med hela armen, kroppen. Att sitta med tecknandet i knät blir mer begränsat.

Jan, modellen, är lång och smal och muskulös. Alltså inte biffigt muskulös, utan smäckert och han rör sig med lätthet i, som K. noterar och pratar med honom om, perfekt balans.

En radiointervju med Radio Siljan.

Ett par dagar innan hade jag blivit uppringd för att prata om lördagens kroki. Vilket var jättebra, men om jag lyckades locka någon att komma är väl tveksamt. Det jag sade, sålde nog inte in det. (Sändes fredag morgon.)

Intervjuaren undrade över modellens korta poser ( 0-5 minuter ) och det finns ju många skäl till att hålla dem korta. Han menade att hur ska man hinna få till något på det.
Det var svårt att i all hast försöka välja några av alla de skäl till varför det är bra.

Att det handlar om vilka förväntningar man har och att det ger möjlighet till att experimentera var det enda jag egentligen lyckades säga.

Men, ett skäl till exempel är att de poser (ställningar) modellen orkar hålla om de hålls korta är att de blir så många fler och kan vara mer komplicerade. Att till exempel sitta på huk eller stå på ett ben – är svårt att göra ens i en kvart. Poserna kan innehålla mer rörelse och fart.

Ett annat skäl är att det är ett sätt att utforska om det jag förväntar mig att se faktiskt är det jag ser. Det där har jag förstått kan låta kryptiskt.

Men, tänk dig att du har bjudit in hundra personer på en stor fest och du håller på med förberedelserna inför festen. Du planerar och ordnar så den ska bli riktigt rolig och festlig.
Så ringer någon och beklagar att hen inte kan komma imorgon. Så tråkigt säger du och försöker dölja att du blir osäker. För visst är det väl en månad kvar och inte bara en dag innan festen, tänker du. För säkerhets skull, kollar du inbjudan förstås. Minsann, de kommer imorgon.

Vad gör du då?
Ställer in, det vill säga, lägger ner pennan, ger upp? Eller sätter du fart med att försöka fixa till något? Det vill säga, ritar du på av bara tusan?
Någon tänker kanske till innan, planerar – andra bara gör.
Nu visar sig våra olikheter. Vad väljer du bort? Vad är viktigast? Beslut som nu fattas blixtsnabbt.

Så, bilden som blir till nu är ett resultat av en beslutsprocess satt under hård press, då tiden för att besluta vad man ska göra är minimal.

Det som händer då – det är det som är intressant – det är det som blir tydligt – det är det som kan utforskas. Det är ett skäl till att teckna kroki.
Alltså inte bilden i första hand, utan själva teckningsaktiviteten med en bild som ger direkt återkoppling.

under skrivande …
Återkoppling från krokin 4 oktober: Vad är det som händer under själva tecknandet, aktiviteten.
Jag testar att försöka göra krokin genom att titta efter gravitation, balans, lodlinje – det går inte alls bra. Det blir stelt, konstigt och jag hinner på något märkligt sätt inte med. Så jag går tillbaka till att mer bara följa med och teckna där blicken råkar hamna och pennan följer efter. När jag säger det till P. så kommenterar han det med att pröva att känna det (tyngden, gravitationen) i kroppen istället … alltså att det finns med utan att tänka PÅ det.
Nästa gång vi tecknar så kommer jag att tänka på att det handlar om att viljan, intentionen med tecknandet kommer ivägen för uppmärksamheten av det blicken riktas mot. Det blir ett slags konstruerat filter som hindrar. Därför går det bättre att teckna utan någon medveten avsikt eller intention, som om viljan minskar uppmärksamheten.

Tanken på experimentet med drejarna för att ta reda på hur man lär sig att bli skicklig, dyker upp. De som bara skulle dreja 100 krukor blev skickligare, lärde sig mer än de som fick till uppgift att endast dreja ett exemplar, men det skulle vara perfekt. Där måste intention och vilja legat som ett hinder för uppmärksamheten på det de faktiskt gör, vad som händer med leran i deras händer, mer utrymme för att testa och tänja på hur man gör utan att behöva bekymra sig om intentionen och viljan att skapa det perfekta.

Bakom det ligger kanske begränsningen av att bara kunna fokusera på en sak åt gången. Det är det som gör det svårt att både ha en medveten intention och samtidigt uppmärksamheten på vad som faktiskt är synligt.
Men att det finns ett filter för uppfattningen och uppmärksamheten går väl inte att komma ifrån? (De bevisar sin existens så fort jag gör något obekvämt … annars skulle de inte upplevas som obekväma, något som inte stämmer.) Det skulle väl inte kunna finnas någon riktning alltså driv i tecknandet utan dem? Vad jag väljer att vara det viktiga att ta fasta på och teckna.
Jag tänker på om det ligger något liknande i det som händer vid att skjuta prick och det som kan visa sig i och under nedtecknandet, det som jag inte varit medveten om?

Så sammanfattningsvis, intention och vilja under tecknandet och hur det förhåller sig till uppmärksamheten. Eller det är på något sätt det jag kommer fram till nu i samtalet. När viljan blir för styrande så minskar uppmärksamheten. Blir blind för det som faktiskt finns där genom viljan att se något annat. (Fast det där reviderar jag när jag tänker vidare på det. Det handlar om att man bara kan ha fokus på en sak, åt ett håll åt gången och också, det jag började med, vilka förväntningar man har på tecknandet och teckningen – det färdiga resultatet.)

Krokin

Okej, mina problem idag är att modellen är lång och smal. Antingen blir det bara en tråd med utbuktningar på eller så får fötter, händer eller huvud inte plats. Ibland kryper modellen ihop, då blir det lättare… Det gick alltså inte så vidare värst idag.
Jag fotograferar fortfarande krokierna istället för att skanna dem – ska börja med det igen… Under min lärprocess av de (för mig) nya programvarorna kommer jag av misstag på olika saker. En del är ju rätt kul att göra och skulle kunna utvecklas.

Eftersnack

Efteråt var vi fem som gick och fikade på kafeet tvärs över gatan. Det stängde förra året, men nu har det öppnats i ny regi igen. Veganskt serveras bland annat. Vi pratar om vikten av att bli sedd och hörd, att få höra till och försöker komma på alla andra yrken förutom hemtjänsten som fyller eller fyllde en sådan funktion i vårt samhälle. Exemplet i Holland där sjuksköterskor har hand om ”sina klienter/patienter” och lägger upp sina dagar helt efter egna och sina klienters behov. Jag kom att tänka på lantbrevbäraren när jag var liten. Han kom med post, skvallrade om grannarna och hjälpte till med att både betala räkningar och ta ut pengar. (Jag ville bli brevbärare, det verkade så trevligt.) Ett franskt initiativ där anhöriga kan betala någon att hälsa på och ev. fika med sina äldre släktingar. … vilka mer yrken pratade vi om? Hmmm.

Vi pratade också lite om AI-agenterna och den hjälp man kan ha av dem.
E. berättar om att det blir satirteckning på Gamla Elverket i Falun på FN-dagen 24 oktober plus poesi och musik. 21 oktober är det också ett FN-arrangemang på biblioteket i Falun där konsekvenserna av kärnvapenkrig tas upp.