Vi var 26 som kom och tecknade. Vår nya facebookansvariga har gjort susen! Modellen bör bli nöjd.
Idag gick det mycket lättare med att se modellen träda fram ur det svarta respektive det vita samtidigt. Nya samband, upprepningar och intressanta formkonstellationer framträder. Gillar nog särskilt den här. Skillnaden i kolets texturer. Hur formerna lösgör sig från varandra och ändå läses ihop.
Kanske har sättet att se satt sig, kanske var det ljuset och skuggorna, kanske var det modellen?
Idag blir det inte så många krokier gjorda. Jag håller tiden för modellen. Min mobil och timerfunktion är ny för mig, så endast vid de lite längre ställningarna får jag ro att lägga undan klockan och hinner sjunka in i tecknandet.
Efteråt stannar jag kvar och lyssnar på Harry Roseman när han berättar om ett livslångt tecknarprojekt.
Bilderna han visar är grafiska med en viss skönhet. Utskvätta bläckfläckar inringade med linje efter linje. Han talar om det han tänker på när han gör dem. Det han upptäcker och utforskar. Avvägningen mellan kontroll och slump, oskrivna regler, bläckets kvalitet, pappret … I hur hög grad hans bilder uttrycker det … ja, det kan man fråga sig. Oavsett det, förmågan att se och reflektera över det där som ligger strax under den medvetna ytan, medan man gör, det som händer innan besluten fattas, det är väl konstnärens signum?
… eller är det förmågan att ge det ett uttryck?
Kanske både och.
A-C som står modell skriver ett upprört brev tre dagar senare. A-C står en gång till för oss.
Lämna ett svar