Modellteckning

med kroppen som referens

meny

All vår början bliver svår

Att vara begåvad i tecknandets ädla konst, är nästan lika värdefullt som att vara duktig i diverse sportaktiviteter. Tur för mig, som kom från en idrottsläkt, men som själv saknade alla de färdigheter som släkten var så rikligt utrustad med. Själv kunde jag rita! Efter att ha ansetts vara något av ett underbarn, (det fanns ju inte så många att jämföra med, i detta avseende i lilla Smedjebacken), så ansåg någon att jag som elvaåring borde förkovra mig, och anmälde mig till en ABF kurs i oljemålning. Nämnas bör att jag knappt målat alls, förutom de färgläggningsuppgifter som hörde till skolan. Nåväl, året är 1955 och fylld av förväntan och nervositet nalkades jag datumet i oktober när kursen skulle börja. Jag fick låna ett staffli av den nytillträdde tandteknikern vid folktandvården, Hans Dicander och raskt begav jag mig till Angbergs färghandel och inhandlade en låda Alcros studiefärger a´ 14: 95 plus några penslar som jag trodde skulle vara lämpliga (Det var de icke!).

Alla cirkeldeltagare skulle inledningsvis träffas en lördag i oktober på Västansjö Gård, detta fritidstempel som donerats till kommunen 1947. Byggnaden var från det tidiga artonhundratalet som bostad åt den dåtida prosten. Karl XV lär ha yttrat på sin Eriksgata: ”Det var ett stort näste åt en så liten fågel”. Som sagt var – huset var enormt.

Nåväl, den stora dagen randades och jag stegade iväg fylld av förväntningar. Vi samlades i den stora salen – jag, samt en brokig samling ”äldre”herrar, plus två damer. Alla i en ålder som låg emellan 40 och 70 år. Nåja, en kvinna var sannolikt inte mer än 35 år. Några kände jag till utseendet, men de var trots allt främlingar. HJÄLP, var min spontana reaktion!

Cirkelledaren var en liten prydlig herre i kostym, vit skjorta med fluga. Hans namn var Tore Hultkrants och var konstnär från Västerås. Denna första träff inleddes på sedvanligt sätt med att vi presenterade oss. Det var Olle Mannerhagen, Tyra Vincent, Gustaf Kjellberg, Sven Norman, målare Karlsson, Marianne Westerberg, plus ytterligare några, som jag har glömt namnen på. Min spontana känslan var att fly hem – Vad gjorde jag där? Tore fortsatte med att prata konsthistoria. Han pratade mest om någonting som hette impressionism, och berättade om en konstnär som han uppenbarligen gillade, Cezanne. Han var visst också Kubist … Jag förstod ingenting! Denne Cezanne bodde visst nära nåt berg och målade på ett sätt, ungefär som man byggde med byggklossar. Medan Hultkrants berättade, visade han diabilder på målningar, som jag tyckte var ganska dåliga …

Jag förstår ej än i denna dag varför jag kommer ihåg allt detta? KONST, vad var det egentligen? Jag hade dock sett en bild i tidningen VI. Om jag minns rätt så hette bilden ”dagen genom natten” och vad målad av en konstnär i ”Halmstadgruppen”. Den ende konstnär som jag annars hade sett bilder av, var Johan Ahlbäck, och jag tyckte inte att han var speciellt duktig. Han hade gjort en stor ful målning som hängde på biblioteket. Tacka visste jag min döde far – han kunde rita han! Indianer och undersköna kvinnor. Mest gillade jag Indianerna! Så till den milda grad att jag själv nästan enbart tecknade indianer. Ja, hela min tillvaro bestod mest av att bli lika duktig som min pappa och drömmen var faktiskt att jag skulle förvandlas till en ”riktig” indian. Blev jag ej det, så skulle jag bli ”tidnings tecknare”. Den ende, som kallades konstnär, hade jag träffat hemma hos forna grannar när jag var 6 år. Det var en elak jävel tyckte jag. Han bad mig rita något och när jag ritat en skuttande hare, så kom han med ett suddgummi och suddade bort det mesta som jag ritat,  varpå han ritade dit hur det borde vara , med sin eleganta tjocka ”konstnärspenna”. En så fin penna hade jag aldrig sett. Konstnärer var nog ett taskigt folk!

När Hultkrants hade invigt oss i impressionismens/ kubismen hemligheter så var det dags att gå hem, för att träffas igen dagen därpå utrustade med målarutensilier, d.v.s. någon typ av färger och papper.

I skräckblandad förväntan anländer jag kl. 11 till samma sal i Västansjö Gård. Alla hade pannåer och somliga hade stafflier, men de flesta satt vid olika bord. ”Nu ska ni måla något i kubistisk stil, personer eller något föremål ”, anmodade TH oss. Jag kände mig väldigt osäker och försökte se vad de andra gjorde, men bestämde mig för att rita och måla ett utsnitt av rummet. Det kändes väldigt ovant. Hela mitt liv hade jag enbart ritat ur fantasin, med undantag av att jag hade börjat att teckna av den tidens kändisar och sportstjärnor, från tidningarna.

Det jag nu gjorde visade ett av fönstren i rummet och en sån där ”svart tavla ” som användes vid undervisning på den tiden. Det såg töntigt ut. TH kom efter en stund fram till mig och kikade på min bild och sneglade så mot fönstret. ”Du”, sa han, ”Vilken färg har griffeltavlan?”. Det var ju självklart tyckte jag, så jag svarade: ” Svart!” Han log lätt … tte: ”Om du tittar mot fönstret, så ser du hur ljuset faller in och reflekteras i den stora tavlan, den är ju inte svart”. Nu inträffade ett mirakel! Precis som när man drar i armen på en ”enarmad bandit” och hjulen börjar snurra, för att med några klick stanna och visa på eventuell vinst, så ändrades färgen på tavlan och allt annat också… ”Den är VIT! sa jag entusiastiskt. ”Titta en gång till”, sa TH. Återigen började min hjärnas hjul att snurra. Klick, klick, klick, och plötsligt ändrades färgerna igen! ”Tavlan är ljusblå”, utbrast jag! Det var ett magiskt ögonblick – Jag såg, för första gången! Senare har jag lärt mig att det kallas att måla det man ser, inte det man vet ”. Till exempel att solen ej är gul eller att himlen ej vanligtvis är blå. Att grått nästan aldrig är grått o.s.v..

Så var det då dags att skiljas åt för dagen för den dagen och jag vandrade hem, uppfylld av nytt mitt nyfunna seende. På onsdagen skulle vi få en modell att måla av…

Onsdagen kom och jag samlade ihop mina målarttiraljer i god tid, och vandrade i väg mot Mannerhagens atelje, som låg nere vid foten av den ståtliga esplanad som leder upp till målarstugan. Vill bara nämna att Olle var en hyfsad amatörmålare, men framför allt en känd reklammakare, som bl.a. utformat kommunvapnet och Risingsbo bryggeris logotyp. I god tid innan kl. 19:00 anländer jag med mitt pick och pack till Olles lokal, som upptog hela källarvåningen i hyreshuset. Snart nog var vi alla samlade. Med hjälp av min målargranne lyckades jag med visst besvär ställa upp staffliet och klämma upp färg på paletten. Damerna, som väl tyckte att jag såg lite ämlig ut och försåg mig med äpplen och allehanda frukter (en vana som fortgick under hela kurstiden). Jag kände mig rätt liten, men som nybliven modellbyggare såg jag fram emot kvällens övningar, trots att jag skulle gå miste om radioteaterns föreställningar av deckarserien ”Paul Temple”, som sändes klockan åtta på onsdagarna.

Innan sessionen skulle börja noterade jag att ytterligare en person anlänt — en ung kvinna, hon försvann raskt in i det inre verkstad rummet. I stora ateljén väntade vi på vad vi skulle få måla… Snart nog uppenbarar sig den okända kvinnan, nu iklädd en röd badrock. …oråd. Tore Hultkrants presenterar kvinnan för oss och berättar att hon är …spelare från Ludvika. Framför allt, så är hon vår blivande modell. Graciöst skrider hon fram till ett bord som står uppställt mitt på golvet, och med en elegant gest sveper hon av sig badrocken och sätter sig mitt framför mig … Att jag i detta ögonblick inte svimmar, får räknas som ett under! Masonitpannån på mitt staffli räddade mig från den avslöjande anblicken … Så detta var MODELLEN som vi skulle måla av! Vid denna tidpunkt i livet hade jag endast sett en naken kvinna — min mamma. Obetänksamt hade jag råkat öppna dörren, utan att knacka, när hon var hemma från sitt arbete och bytte kläder under sin lunchrast. Tilltaget renderade mig en rejäl örfil. Denna händelse hade inträffat 5 år tidigare och det skulle dröja ytterligare något år innan jag upptäckte att fagra kvinnor kunde ses i diverse foto- och pinuptidningar. En lycka i sig!
[En av de fyra avfotograferade A4-kopior med text jag fått av Julie för att skriva in här saknar tyvärr de första orden på den vänstra sidan av dokumentet (stycket ovan), så jag har fyllt i dem efter bästa förmåga och fantasi. I nästa stycke är det slutgissat.]

Efter något som väl kan betecknas som en smärre evighet, kikar jag, blossande röd, fram bakom staffliet. Jag ser mig omkring. Alla är upptagna med att skissa denna oskylda nakenhet som dukats upp framför oss. Man kan nästan se hur koldammet yr i luften. Kol ja — Det var ju också en ny erfarenhet. Jag hade ju endast tecknat med blyertspennor och vid något tillfälle även tuschpennor. Ni vet såna där stålstift, som lätt gav plumpar…

Förresten, har ni försökt teckna små detaljer med ritkol på en yta mindre än en dagstidningssida? Det smular och ser grisigt ut. M.a.o. det är ett rent helvete för den ovane. Jag våndades! Mitt dåliga självförtroende blev även tydligt i att bilden på den nakna kvinnan gjordes i minsta laget, något som TH påpekade. ”Försök att fylla ut ytan”, sa han. Denna kommentar kom i senaste laget, tyckte jag, eftersom jag redan hade börjat mina tappra försök att färglägga. ”Hjälp, vad det var svårt!”. Färgerna var smetiga och ”omöjliga” att blanda, och vad skulle jag använda linoljan och terpentinet till! Sedan var det penslarna! De penslar som Bengt Angberg försett mig med, var alltför stora, tillverkade av svinborst och hästtagel. Klumpiga, hårda och definitivt inte lämpade för det måleri som jag hoppades kunna åstadkomma.

Sakta men osäkert blev det dock något, som med välvilja kunde kallas en målning av denna sköna nymf, som så tålmodigt poserade framför mig. Alla andra i gruppen hade på tiden fram till nyår, hunnit måla flera versioner av motivet. När jag äntligen ansåg mig vara klar, så var det slutet av januari 1956 (detta mitt förstlingsverk ståtar fortfarande i en hylla här hemma).

Nu började jag bli varm i kläderna, så oförväget började jag på en ny, större pannå. Det gick mycket bättre tyckte jag. Jag hade lärt min läxa, så nu lät jag modellens torso fylla hela formatet.

Säg den glädje som är beständig? I februari nåddes vi av meddelandet att vår lärare tyvärr tvingats sluta och att vi skulle få en ny lärare.

Nästa onsdag stod han där! En lång, magerlagd, närmast asketisk man, med färgfläckade inte alltför prydliga kläder. Ett yvigt hår, som ej hade besvärats av en kam den senaste veckan. Under den väl tilltagna näsan syntes en präktig mustasch … Hans namn var Åke Pernby. Se, det var en ”riktig” konstnär! Jag har senare fått veta att herr Pernby hade målarskola i Stockholm. En skola som han startade 1929 tillsammans med den legendariske konstnären Otte Sköld.

Här skulle målas — trodde vi. Nu var det så att ett par äldre herrar tog sin uppgift onödigt ambitiöst. Speciellt en äldre rundhyllt man med sina tre återstående hårstrån prydligt slickade över hjässan. Han tillbringade en stor del av tiden till att noga undersöka modellens anatomi och diverse färgskiftningar i hennes liljevita hud. Efter ett par timmar hade Pernby tröttnat! ”Nu får det vara nog!”, utbrast han. ”Jag har aldrig sett maken till gubbsjukt måleri!” En suck av besvikelse kunde noteras. Några grymtade besviket. Även jag som börjat vänja mig vid all nakenhet. Den äldre herren, med den överkammade flinten, blev sur och gick hem. Han återsågs aldrig mer!

Nu blev det andra bullar – bokstavligen. Onsdagen därpå anlände Pernby med en trälåda fylld med diverse föremål, rotfrukter och — Böckling. Från och med nu skulle vi måla stilleben. Om jag minns rätt så var det även slut med att måla med oljefärger. Vi var odugliga ansåg herr Pernby. Den tidigare så hjärtliga stämningen bland deltagarna, var som bortblåst. Den hade bytts ut mot en unken doft av gammal fisk. Jag hade en palett med gouachefärger (Täckfärger) hemma. Det fick duga, för jag hade ej råd att köpa några hyfsade akvarellfärger. Jag vill bara nämna att gouachefärger senare i livet blev mitt favoritmedium

På bordet, som tidigare ockuperats av en vacker kvinna, placerades nu tegelstenar murslevar, morötter, äpplen — och så tidigare nämnda, böckling. Vi gissade alla att den medhavda maten var konstnärens veckoranson av mat. Speciellt som han var mager som en fågelskrämma. Dessutom måste vi vara extremt snabba. Varje vecka innebar ju att nya ”läckerheter” dukades upp framför oss. Som jag minns det, var Pernby alltid på uselt humör och skoningslös i sin kritik, över våra tappra försök att bringa liv åt alla dessa döda föremål … ”Du ska måla impressionistiskt”, sa Pernby. ”Du måste gestalta föremålens inre själ”, sa han. Jag förstod ingenting. Vad ville han att jag skulle göra? Uppenbarligen fick jag inte måla som det i mitt tycke såg ut. I min enfald trodde jag att meningen var, att jag skulle måla barnsligt och slarvigt. Jag, som redan hade börjat förstå hur perspektiv fungerade.

En sak måste jag tillstå, Pernby var en mycket demokratisk man — han skällde ut alla, oavsett ålder och kön … Stämningen på studiecirkeln blev mer och mer tryckt. Lusten och glädjen försvann efter hand, och den tidigare så uppsluppna stämningen som bortblåst. Jag minns ej mycket från den våren annat än att det inte längre var så roligt att måla och teckna. Det kändes som om jag hade berövats fantasin, något som sen fortsatte under resten av skoltiden, med en förstenad teckningsundervisning. På något sätt blev jag denna vinter bestulen på leken och kreativiteten … Åke Pernby återvände aldrig mer till Smedjebacken, till allas lättnad!

Julie


Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Sajten använder "cookies". Genom att fortsätta surfa på den, accepterar du dem. This site uses cookies. By continuing to use this site, you accept our use of cookies.  Lär dig mer