Idag var vi 20 tecknare. Vi var på Dalarnas Museum och vaktmästaren hade gjort i ordning för oss så fint innan!
Som vanligt lyckas jag inte göra modellen rättvisa, men, men. Jag lyckades få med hela henne några gånger i alla fall, något som jag ofta kämpar med. Modellen hamnar ofta utanför pappret med någon kroppsdel
Idag var det svart papper igen. Jag gillar ju det och det här med att få till en balans mellan ansikte och kropp är fortfarande något jag håller på med.
Kritpennan jag började med övergav jag i slutet för skolkritan – ja, en sådan där krita ”fröken” eller ”magistern” brukade rita på svarta tavlan med. (Så gammal är jag) Idag har väl de flesta skolor whiteboard (vittavla?) och digitala verktyg.
Det går mycket fortare med skolkritan. Den kan jag lägga på tvären för breda linjer och vrida den medan jag drar linjen till den smalaste topp. Nåja, skapligt smal. Precisionen går förlorad med skolkritan. Örat och näsan kan hamna lite hipp som happ på modellen i min tecknade kroki. Ja, det kan andra delar också för den delen … Det var roligt idag.
Tyvärr har Kopparhatten, museets fik, gått i konkurs igen- så vi var två som gick och fikade på Fokus efteråt istället – de har goda saker att äta. Vi pratade om lite av varje, bland annat om att jag minsann vet hur jag skulle vilja att lokalerna (museet och Kopparhatten) skulle göras om för att göra det mysigare och mer intressant för mig som både besökare och fikande gäst att gå dit!
Min fikakompis berättade om disponentvillan i Stockholm på 1970-talet – en dröm för alla som tycker det är kul och vill förkovra sig i att dreja, skulptera, måla, fotografera och framkalla, göra grafiska stick, spela musik,osv… Där fanns verkstäder med kunnig personal som skötte var sin respektive verkstad och kunde hjälpa de som behövde tillrätta. Högst upp var ett kafe som drevs av ungdomar. Alla var där från barn, tonåringar, halvvuxna, helvuxna, medelålders, äldre, gamla….
Jag kom att tänka på en bok med titeln ”kulturkollision” och med en gång jag sade det så kom jag att tänka på att jag brukar använda ordet ”kulturutbyte” för mötet med en annan kulturs sätt att förhålla sig till allt från frukostvanor till byråkrati. Det behöver inte vara så avlägset heller. Våra grannar danskarna firar t.ex. midsommar på ett lite annat sätt än vi i Sverige och alltid den 23 juni. De bränner St.Hans i en stor brasa, eller om det var en häxa eller något annat oknytt. Ja, det kallar midsommar för St Hans aften istället. Att kalla kulturutbyte för kulturkollision får mig att tänka på konflikter, ordvalet leder mitt tänkande i andra banor och förmodligen till andra förväntningar. Det är klart, om jag säger utbyte så menar jag kanske att det faktiskt sker ett utbyte på något sätt. En kollision, det är konflikter – det är något annat. Språkbruket styr hur vi förhåller oss till det vi pratar om.
Lämna ett svar