20 tecknare kom, Lisa stod modell och Jan-Erik var krokivärd.
Jan-Eriks infravärmare värmer bra, modellen kände sig ”solbränd” efter passet. J-E. sade att den går att ställa in så den sveper fram och tillbaka, då kanske det inte skulle känts så intensivt för modellen. Men det är bra att veta att den verkar räcka till. Vi kanske ska köpa in en? Museet har inte kvar den där stora och bra byggfläkten längre och med tanke på alla besparingsåtgärder som åläggs hela kulturverksamheten så kanske de inte har råd att köpa in någon.
Problemet är bara om det går att ha den stående här på museet. I annat måste någon se till att den kommer hit till varje krokitillfälle. Det blir en sådan där administrativ sak som vi försöker minimera så mycket vi bara kan.
Lisa är en rolig modell, som gör komplicerade poser från fingertopparna ända ut till tårna.
Precis som förra gången (i Smedjebacken) så sätter jag mig närmare än jag brukar och ja, jag får problem med att få plats med modellen på pappret och samtidigt blir det lite grodperspektiv.
Jag fortsatte med min smala tuschpenna och kolet, det lilla som hanns med på sista posen.
Jag är rätt missnöjd, men samtidigt tänkte jag att det känns mycket säkrare nu att teckna med tuschen än de första darriga försöken. (Fast, så darriga ser de inte ut som jag lade upp då, men jag minns att det kändes obekvämt.) Så lite nöjd ska jag vara ändå – jag har lärt mig och tycker att jag utvecklats en del.
Apropos det, om att utvecklas och utmanas. Det är något som dyker upp då och då. N. och L. pratar om det. Det är sant, det är viktigt … det är bara det att den där inre skapande processen är känslig, lätt påverkbar av ord och attityder från andra. Upptäckandet kan bara ske i ett slags tillstånd av lust och hängivenhet, genuint intresse. Det går inte att vara uttråkad och omotiverad. En pådyvlad utmaning kan skapa irritation och kännas trist istället för lustfylld åtminstone hos mig om utmaningarna inte är, så att säga, mina. Jag gissar att det finns fler som skulle kunna reagera så.
Alltså, jag tycker att det är viktigt att var och en ger sig utmaningar men det ska vara efter vars och ens intentioner och lust. Det kan inte komma en ”lärare” utifrån och bestämma vad vi ska ge oss i kast med. Om, vi skulle få för oss att ordna det – så ska det vara en förvarning, så de som kommer är inställda på att lägga sina egna projekt åt sidan. … Har någon tips på utmaningar så lägg dem här på sajten, då kan jag läsa dem någon gång när jag känner behov av att hitta på något!
En annan intressant notering som kom upp i samtal mellan L. och P. var det här med anslaget när man tecknar, att modellens utstrålning skulle kunna påverka det. En lätt och skir modell gör att man håller linjernas anslag lätta och skira medan en tuff och kraftfull modell får oss att teckna med breda djärva linjer. Att det inte bara handlar om tecknarens personlighet och handlag. Kanske det?
Efteråt gick vi och fikade på Focus, tyvärr har museet slutat med sin fika i entréhallen. Men Focus har smaskiga bakelser att välja mellan! Vi fortsatte att prata lite, bland annat om att gå tillbaka och titta på sina krokier eller inte, och om att bearbeta dem i efterhand eller inte.
Lämna ett svar