21 eller 23 tecknare kom, Lisa stod modell och Annika G. var krokivärd.
Det är nästan en månad sedan sist. Det blev ju inställt förra veckan i Smedjebacken. Modellen fick akut hälsoproblem. Ingen livsfara, men angeläget att ta hand om på en gång. Ingen av de andra modellerna kunde rycka in. Idag höll det på att bli på samma sätt! Den här gången blev modellen sjuk och inga, ja nästa inga av modellerna kunde rycka in. Lisa kunde, som väl var. Det är nästan som om det gått troll i det. Men många är sjuka nu.
Inte nog med det, dessutom kom jag försent; delvis för att jag glömde mobilen hemma och därför fick åka runt och leta parkering …
Till råga på allt går det sådär med att hitta mejlplugin som fungerar eller om det är inställningarna jag inte fixat att göra. Så påminnelserna går inte ut som det är tänkt. Men det kommer i alla fall drygt 20 tecknare ändå, tur det. Ett par går i pausen.
Så, väl på plats väntar jag in ett poseskifte och går snabbt och sätter mig på andra raden, där tycker jag att jag får bäst vinkel mot modellen. Varken som groda eller fågel. Och visserligen lite darrhänt på grund av att stressen, tar jag mig an tecknandet utan vidare funderingar över motsträviga material. Det känns väldigt oproblematiskt idag. Skönt med tanke på senaste årets kämpande. Tusch och kol på A4 papper. Efter ett par poser är det lugnt och handen stadig (rätt så stadig) igen.
Så blir det paus och snack. Anette, årets tecknare av krokibilden till affischen är här, så bra! Hon har redan låtit stafettpinnen gå vidare till Pär som är nästa års tecknare och skrivit några ord om varför hon valt just hans kroki. Nu passar jag på att fråga om hon kan tänka sig att lägga upp sin motivering på sajten. Hon tvekar, men efteråt frågar hon om det kan betyda något för någon annan.
Så kommer vi in på ett väldigt viktigt ämne – det här med att sätta ord på saker och ting och hur ord styr tänkandets rörelse, kan få den att stanna till.
Bara lite kort: för mig är det ofta lärorikt att läsa eller höra någon annans ord, det blir som att se med någon annans ögon. Men, jag vill titta först utan att någon kommenterat det, för att få tillgång till mitt eget tänkande, mina egna ord. Därefter läsa eller tala om det. Precis som när jag tecknar, att ingen står och talar om för mig vad jag ska se. (Anette tog upp ett exempel med sin danslärare.) Därför är jag tveksam till recensioner samtidigt som de kan behövas inte bara för att väcka intresse utan också för att vidareutveckla tankar om det. Det knyter också an till det vi talade om vid förra krokiträffen, om hur man talar om ”det ännu ordlösa”. Något som är ett, vad ska jag säga, ett fokusområde? för mig.
”… att den där inre skapande processen är känslig, lätt påverkbar av ord och attityder från andra. Upptäckandet kan bara ske i ett slags tillstånd av lust och hängivenhet. Det går inte att vara uttråkad och omotiverad. En pådyvlad utmaning kan skapa irritation och kännas trist istället för lustfylld åtminstone hos mig om utmaningarna inte är, så att säga, mina.”
Att ha börjat skriva krokibloggarna (i förhoppning att någon mer ska göra det också) har inneburit att jag lärt mig att urskilja både vad jag gör och även vad det leder till i mycket högre grad, att försöka sätta ord, mina ord, på vad det är jag gör och uppfattar.
På sajten tittar åtminstone jag på bilden först och sedan läser jag. Då är det nästan spännande att läsa vad någon annan sett i bilden.
Eftersom jag skriver den här bloggen lite försent (har varit alldeles för upptagen med vårens program och försöka få sajten att fungera, hitta modeller till Smedjebacken…) så kommer jag inte ihåg om vi gick och fikade efteråt. Men det gjorde vi nog.
Lämna ett svar